Jag berättar för maken om Carola och julskivan hon gav bort till de stackars hemlösa;

Jag: Vad fan ska den med den till liksom? hänga upp den och titta på den?
Karln ba; Amen fan, de kan ju använda den som spegel ju!

Den där Carola, hon tänker ju på allt!

//tummen upp

Va härligt det är att - mitt i natten - vakna av en mun full av magsyra! 

/fortsättning följer

Ninja tittar inte på TV. Vi har valt att inte introducera TV'n och hon har inte fått upp nåt intresse trots att jag själv tittar under dagen. Det känns skönt. Skulle hon bli intresserad så åker den av helt enkelt. Då får jag bita ihop.

Jag tror inte att TV är nåt som barn behöver och jag tror till och med att det kan hämma barnets lek. Jag känner ungar i Ninjas ålder och äldre som hamnar i nån slags TV-koma så fort burken slås på. Det ser skrämmande ut. Kommer man och hälsar på så vill de inte leka. Bara titta.

TV är fördummande. Förslöande. Beroendeframkallande. Man liksom ser hur hjärncellerna går upp i rök för varje minut som går. Pop! Pop! För att inte tala om den könsstereotypa skiten och annat trams som konstant spys ut och påverkar våra små.

Nej tack liksom.

Visst finns det pedagogiska program, men nånstans så känner jag att det är mer pedagogiskt att ge ungen en bok eller ett par kritor eller fan, låt ungen rota runt i köket en halvtimme. DET är pedagogiskt.

En viss sångerska var orolig för att hon inte hört från sitt Haitiska fadderbarn. Så hon bestämde sig för att (med ett kamerateam, eftersom att alla vet hur nödvändigt ett sånt är när man letar barn) åka ner och leta rätt på ungen. (jag får brev två gånger per år om och från mitt fadderbarn, bör jag hetsa upp mig? Kanske panikboka en resa till Indien?)

Hon hade, som normala människor, med sig en present till barnet. Va fint liksom, tänk hur mycket man kan glädja ett barn som förlorat allt med nåt så enkelt?

Så vad hade fruntimmret med sig? Jo serrni, en parfym.

Jo.

En PARFYM.

För det ett fattigt barn som förlorat ALLT helst av allt vill ha är ju en parfym. Och det roligaste (jo men man måste ha lite humor i det tragiska) är att fadderungen är en femtonårig kille.  Här likom, nu luktar du gott iallafall! Kanske han kan använda parfymen att dölja likstanken? Eller nåt.

En parfym.

Maken ba; Fan, en påse jordnötter från planet hade ju varit en vettigare present!

Kräk- och Shit-a-thon hela helgen. Är ni inte avundsjuka?

Projekt "kissa på toaletten" har inletts.

Ungen är ju praktiskt taget redan rumsren och får således gå runt näck tills hon antingen kissar på sig eller säger till. Hon säger till för det mesta men ibland glömmer hon (men min kloka dotter kniper av strålen fort som satan så det blir bara några droppar på golvet)

Men jävlar vad hon kan hålla sig. Fyra, fem timmar LÄTT.

Men till slut så kommer hon springandes med en bekymrad min; "kiss!" säger hon och tar mig i handen. Sen får hon sitta på toaletten. Det är inte alltid det kommer nåt för hon är förbannat bra på att hålla sig - men är man ihärdig med nakenfisandet så blir det resultat till slut.

Stolt som attans blir ungen. Speciellt när hon får torka snippan efteråt, alldeles själv.

Nu verkar ungen må bra. Vaknade och kräktes gult ett par gånger under natten.

Roligast (om vi nu ska vara lite positiva) var när vi för femtioelfte gången lutade ungen över hinken (inte uppskattat) och hon försökte skjuta undan den samtidigt som hon ynkligt gnällde fram ett "Aja baja!"

Nu är det stortvättning av 200 handdukar, ett jättestort duntäcke, lakan och kuddar samt fem tröjor, sen så bliré skrubbning och tvagning av både mamman och barnet.

Åh, och datorn luktar kräks. Jo serrni, hon lyckades faktiskt pricka den också.

Fan också.

Nöffet har åkt på spysjukan. Har kräkts järnet sen åttatiden. Nu sover hon men vaknar då och då för att kräkas lite magvätska. Lilla stackarn. Och stackars mamman som har blivit täckt av kräk. Jag är inne på fjärde femte tröjan. Byxor har jag gett upp hoppet om.

Och handdukarna börjar ta slut.

Det är faktiskt första gången ungen kräks. Vi är ju helt ställda och vet inte vad vi ska vänta oss. Kommer hon sova inatt? Hur blir det imorgon? När blir jag suk? (hoppas hoppas på immunitet)

Fan!

Kan man ha en sammandragning som varar typ hela dagen? Min mage känns skum. Tajt, hård... men det är svårt att avgöra. Det är liksom spänt hela tiden.

”När pojkarna knuffar eller retar och slår oss säger lärarna att de bara är kära i oss. Det får ni stå ut med.” säger tjejerna på en skola i sverige.

Skolinspektionen har granskat ett gäng skolor och kommit fram till att likabehandlingsplanen INTE funkar. Det fokuseras dock på mobbing, vilket är skitbra, men jag tänker snarare på hur vi fortfarande i upplysta sverige lär våra flickor att deras kroppar inte är deras och att det är ok för män att visa kärlek med våld. 

Jag kom i puberteten när jag var runt 8. Små tuttar växte fram. Jag tror jag var först i klassen. Jag och min bästis på den tiden, Sabina. Vi brukade bada tillsammans och önska att vi fick lika stora pattar som Samantha Fox (och det fick vi, fan större t.o.m. Be careful what you wish for)

Att vara först är inte så lattjo som det kan låta. Tjejerna retades, mamma envisades med BH och småpojkarna tog för sig. Rätt så friskt. Att bli nertryckt bakom skolan för att gänget vill känna är inte heller speciellt kul, och på den vägen var det.

Det pågick tills jag var gott upp i tonåren.

Klagade jag (och det gjorde jag ofta) till lärarna så fick jag höra att "de är ju kär i dig!" eller "jo men pojkar är så, de vet inte bättre" (Boys will be boys) Eller favoriten: "Men det är ju du som retas med pojkarna, klart de blir till sig då! Du får väl sluta med det!"

Dessa pojkar fick alltså budskapet att det ÄR ok att ta för sig. Vadå hon vill inte? JAG vill och då får JAG. JAG är man och då får JAG.

Budskapet jag fick och massvis med andra tjejer med mig? Att vi inte har rätt till vår kropp. Varför klagar du? Det är HANS rätt! Din kropp är allmän egendom och du har ingen rätt att bestämma vem som tar och när.

Det börjar på dagis. När vi konstant ursäktar pojkars dåliga beteende med "han är ju kär i dig!".  Och sen växer man upp med skuld och skam och tillåter männen att ta för sig för det är ju Deras Rätt.

(utdrag från äldre inlägg, men värt att upprepas.)

I inlägget  om reklam så var det flera som tog upp fenomenet när kvinnan i reklamen är för dum för att städa ordentligt så kommer det alltid en man och räddar dagen med antingen nån maskin (som är enkel nog för en dum husfru att använda!) eller ett effektivt rengöringsmedel. Sicken riddare va?

PFT! Jag har då fan aldrig fått några jävla städtips från en man. Inte för att jag diskuterar städning ofta, vare sig med män eller kvinnor... men ändå. Ba så ni vet.

Nu tänkte jag iallafall dela med mig av nåt som iallafall revolutionerat MIN vardag. För att göra denna egentligen korta anekdot lite längre så kan jag börja med att presentera Mammas pöjkar och tillika Ninjas bröder:

Gunnar:



Bengt:




Dessa två små kräk (sägs med kärlek) har hårat ner i vårt hem sen 2003. Spytt pch skitit. Klöst och äcklat. Alla som har katt vet att det krävs enormt mycket kärlek för att stå ut en längre tid utan att bruka våld. Lägg dessutom till att dessa två är ragdollswannabes som hårar lite extra, bara för sakens skull.

Sen Ninja kom så har det känns överväldigande att ta hand om hemmet, vi måste dammsuga varje dag för att hålla pälslagret i schack och det har inte riktigt funkat. Vi har t.o.m pratat om att hitta nya hem åt pojkarna även om vi egentligen inte vill. Och nu när Ninja älskar dem så mycket så känns det ÄNNU mer vemodigt.

Men! Så kom räddningen. Halleluja liksom, den feta katten däruppe hörde vårt hot bön.  Eller ja, det var väl kanske Anaiah dårå. Vi fick nämligen låna deras Bosse. Numera omdöpt till Boa (Ninja insisterar). Och nu är vi så nöjda att vi ska köpa loss honom.

Och katterna? Plötsligt så har den där irritationen försvunnit. Man blir återigen glad att se kräken! Livet leker och framförallt så är det RENT!

Har ni sett senaste Air Wick-reklamen? Den med giraffmamman och de två svinpojkarna? Asså, vem ska jag slå på käften liksom?

Jag är så jävla trött på reklamen och inte av uppenbara skäl. Så fort det handlar om rengöring, städning, tvätt eller matlagning så är det en mild liten kvinnlig figur som skitglad och nöjd (yeah right) tvättar sina söners (eller makes) grisiga kläder. Observera - SÖNERS. För alla pojkar är ju grisar, det vet man ju.

De få gånger det är en man som får vara huvudfiguren i den typen av reklam, ja då är han alltid lite smått förståndshandikappad och vet ju inte aaaalls hur man tvättar eller lagar mat så vilken tur att den här ENKLA och LÄTTANVÄNDA produkten finns tillgänglig. För alla vet ju att män inte kan tvätta utan att fucka upp. (och här ska alla små husfruar liksom fnittra lite igenkännande)

Och sen sitter det idioter och påstår att nej vadå, samhället formar inte alls våra barn. Män ÄR män och kvinnor ÄR kvinnor.

/DÖFÖRFAN!

Min faster brukade alltid säga att om man känner sig nere eller deppig eller på trött så är det bästa botemedlet att sminka upp sig, klä sig fint och ta en tripp down town. Det är ju väldigt typiskt stereotypkvinnligt att sätta sitt välmående på ytan sådär och idag är jag väl lite mer motvillig att ta hennes råd. (eftersom att jag ska vara så jävla tvärtom)

Men hon hade en poäng.

Idag när jag vill känna mig fin (för face it, jag ÄR en produkt av min egen kultur och påverkas fortfarande av samma gammalmodiga stimuli) så gör jag kanske en OCM eller en oljeskrubb eller så färgar jag helt enkelt håret.

Oskar ba; Men asså, om du känner dig tjock.... på vilket sätt löser du det problemet genom att färga håret? (Jo jag vet, han fattar ju INGENTING!)

Att göra det bästa av det som Gud gav mig och att vårda min kropp är den där lilla vardagslyxen som får mig att känna mig lite bortskämd - och DET får mig att må bra.

Att bli skallad på näsbenet är inte ett mysigt sätt att vakna på.

Ba så ni vet. Nu behöver ni inte testa.

Det är ganska bökigt att gå på toaletten när man har trosor som går upp till tuttarna. Man letar troskant till förbannelse innan man kommer ihåg.

Ba så ni vet.

Folk undrar hur det går med graviditeten och jag vet ju liksom inte riktigt VAD jag ska skriva...?

Men jag gör ett försök, beware though Leffe-bigstyle:

- Illamåendet har gått över.

- Magen är gigantisk och jag har inte riktigt kunnat känna stolthet över den. Mest skämts och klätt mig i stora heltäckande kläder för att jag är så stor så tidigt, talk about fetto liksom. (fast jag smeker den i smyg)

- Jag kände nåt kullebyttsliknande häromdagen och små knäpp som KAN vara gaser så jag ropar inte hej än.

- Jag kissar på mig varje gång jag hostar eller nyser och nu senast, när jag klev upp på en stol. Jag klev alltså upp på en stol.  Fatta. Nu är det bara hemorrojderna som väntas sen är allt komplett. *woohoo!*

- Foglossningen är förjävlig. Jag vaggar som en gammal tant. Höfterna knäpper och jag är ungefär lika smidig som ett kassaskåp (fast det är ju iochförsig inget nytt)

(Häromdagen - vecka 17)

Jag fick en fråga: "hur gör ni för att hålla kärleken vid liv".

Jag tror att nyckeln till ett lyckligt äktenskap (om man bortser från det uppenbara; samma mål och värderingar) är intimitet. Det innebär allt från fysisk beröring till att se varandra. Det är "the little things" liksom. Sex i all ära, men jag tror den intima delen är viktigare.

Nu är det inte så att jag och Oskar överanstränger oss, men de små vardagsgrejerna får oss att må bra ihop.

Varje kväll när karln kommer hem så fixar han nåt gott att äta medans vi pratar om allt som hänt under dagen. Efter att vi ätit ihop så lägger vi oss på soffan och ser på hemtankade serier tillsammans. En sån liten grej som är så mysig.

Jag hör så ofta hur just föräldrar klaga på att de inte har någon tid för varandra och jag ba; Vi har ju hur mycket tid som helst!

På den tiden då jag fortfarande jobbade så hade vi onsdagar som dejtkväll. Vi träffades då efter jobbet för att äta nåt enkelt ute. Det behöver inte vara på nån finrestaurang, en pizza duger lika fint, men det blir ett mysigt avbrott mitt i veckan. 

Sen tror jag stenhårt på att man ska sova ihop. (Även om jag sneglar med ett avundsjukt öga på de vänner vi har som sover separat!) Och inte i en för stor säng. Nära nära liksom. Anknyta (brist på bättre ord) och bonda i sömnen. Och givetvis under samma täcke.

Kroppskontakten frigör endorfiner och andra måbra-grejer som i sin tur främjar kärleken. (Det är lite hittepå här eftersom att jag faktiskt inte har nån källa som styrker min teori) 

Vad har du för tips? 


 

Jag en sån där slapparslad (i dubbel bemärkelse. *host host*) morsa som låter ungen härja lite väl fritt ibland bara för att "hon är ju nöjd i alla fall". Så kan jag sitta på röven en stund till, dricka mitt kaffe och dumsurfa en stund.

Fast det blir ju ofta dubbelt jobb sen....




(just nu så står hon i skafferiet med en sked i högsta hugg. Jag tror hon käkar okokt ris. Jaja, hon är ju tyst och nöjd iallafall!)

Människor som skyller sin elakhet på "amen jag är så här" ger jag inte mycket för. Eller jo, en hård spark i könet kan jag nog ge dem. Men inte så mycket mer.

Människor som rättfärdigar sitt dåliga beteende genom att hänvisa till sin personlighet är fega och karaktärsvaga. Eller de som lämpar över ansvaret på sin omgivning; "Amen du vet ju att jag är si och så" ungefär som att man då får skylla sig själv för att man får skit.

Nej, blä liksom.

Dagens debatt på FL:

Finns det värre saker än pedofiler?

Blodtörstiga FL'ares typiska svar: Nej det gör det inte! De borde stenas! Hugg av dem kuken!

De dramatiska FL'arna kan tydligen inte komma på en enda sak som är värre än en pedofili.

Om vi utgår från att man menar en pedofil som är aktiv (alla pedofiler är inte aktiva och de flesta övergrepp begås av normalsexuella män. Alltså INTE av pedofiler) så kan jag komma på åtminstone en sak: Människor som dödar barn.

Jag ser hellre att mitt barn blir våldtagen än mördad. Om vi nu ändå är dramatiska och utgå från the worse-case-scenario, för de flesta som begår övergrepp på barn har nämligen inte samlag med dem.

Du kan återhämta dig från en våldtäkt men du kan inte återhämta dig från att vara död. Det är den krassa verkligheten.
  
Och om man syftar på en människa som bara vill ha sex med barn, men inte gör verklighet av sina tankar så kan jag komma på hur mycket som helst som är värre: djurplågare, barnmisshandlare, bankrånare, kvinnomisshandlare, våldtäktsmän, naturkatastrofer, krig osv.

On the top of my head liksom.