Känslan av att inte räcka till. Den är välbekant för de flesta nyblivna tvåbarnsmammor. Och nu har den drabbat mig.

Det är så otroligt frustrerande att se min fina älskade unge förvandlas till ett rabiat monster som vrålar och får utbrott var femte minut.

Och det bara värker i mitt hjärta. Mamma har inte tid. Mamma måste mata bebisen. Mamma kan inte kramas nu. Mamma kan inte finnas till bara för dig hela tiden.

Fast jag vill det.

Jag saknar min skrutt. Jag vill ha mera tid med henne. Ensamtid. Jag vill inte att hon ska känna sig nåt annat än älskad och värdefull. Och jag vill att hon ska känna sig trygg i att jag alltid finns där. För det gör jag även om det inte alltid är möjligt att vara fysisk.

Och muppen då? Han får ju inte samma tid med mig som Ninja fick heller. Jag kan inte finnas där att svara på hans signaler direkt när jag har en annan unge att lyssna till. Jag kan inte ignorera vardagen, behoven och resten av världen för att bara dyka in i bebisbubblan igen. För att bara leva för honom.

Fast jag vill det.

Jag vill att han ska få samma trygga första tid som hon. Samma odelade uppmärksamhet. Samma engagemang. Samma självuppoffrande. (nej, för mig är det inte negativt att ge allt för mina barn den första tiden) 

Jag vill att han ska få samma mamma som hon fick.

Men det går ju inte. Och jag är alldeles kluven. Och ledsen. Och trött.

Idag har jag lovat att inte bli arg. Idag har jag lovat att inte bråka med Ninja. Men hur gör man?

Svårföräldrar är svårföräldrar liksom. Med allt vad det innebär. Ibland är de otroligt generösa till exempel. Mina, Oskars föräldrar, har låtit bygga om sin gamla ladugård till ett semesterboende för vår lilla familj. Så vi kan komma och hälsa på utan att gå varandra på nerverna.

Jag kan nog garantera att vi kommer åka upp lite oftare nu.

Asså va FAN!?? Det slår aldrig fel; så fort jag tar en Treo så börjar jag blöda i snippan igen. Avslaget är nästan slut, bara liiiite lite lite lite pytte-gult i bindan.

Tills jag tar en treo. Störtflod liksom. Blod och slem. Massvis.

Asså jag VET ju att Treo kan fördröja läkande och förtunna blodet, men ska det verkligen gå baklänges? Jag har ju läkt ju! Vadå, går såret upp igen då eller??

"Så sluta upp med treon då" tänker ni säkert. Maken har redan idiotförklarat mig efter tredje rundan och jag fattar väl att det är lösningen... men när migränen hägrar och treon ligger där och glittrar och jag inte är gravid längre... ja då är det svårt att motstå; "bara en!" liksom.

/irriterad och fascinerad och frustrerad

Jag fick en blyg fråga om min åsikt om napp och jag känner att jag kanske var för snabb med svaret. Jag svarade som förväntat att napp inte är något jag personligen använder eller ens vill använda till mina barn. Jag har nån slags aversion mot skiten. Plastbit som ska ersätta patten liksom.

Och dessutom så äventyrar den amningen, inte bara för att den eventuellt kan skapa sugförvirring utan snarare för att varje gång den används så sugs det en gång mindre. Så i grunden är jag inte speciellt positivt inställd.

MEN!

Nu är jag ju en sån där småbarnsmorsa med allt vad det innebär; jag är lat, bekväm, ivrig att hitta genvägar och sätt att förenkla den ändå så krävande vardagen. Nappen är ett fantastiskt verktyg i denna strävan. Det kan jag inte förneka.

Jag har dessutom fått ännu en sån där släng av ödmjukhet som vi föräldrar ofta drabbas av; Jag har nämligen märkt att barn är olika. Jo det är sant, jag födde en ny individ till världen. *chockad* Tanken att Tamlin kanske skulle ha nytta av skiten har slagit mig. Eller om vi ska vara ärliga - JAG skulle ha nytta av den.

Det är nämligen så att ungen sover över all förväntan på nätterna. Jag jämför ju med min high-need-unge Ninja som sitt första hela år inte kunde sova om inte patten var permanent parkerad i käften. Snutt snutt sug sug och mamman blev tokig av sömnbrist (och jag tror det var då mina första grå dök upp).

Herr Mupp däremot sover fint. Minst fem till sju timmar med kanske ett, högst två avbrott för mat. Men under natten så stönas och stånkas det en del och erbjuder man patt då så blir han sur. Han vill sova, inte suga. Inte ens snutta, fan inte ens ha den i munnen. Trycker jag däremot dit ett lillfinger så blir han helnöjd. Och mamman får sova utan att bli störd.

Så nu är jag i valet och kvalet. Jag ska fundera på saken. Amningen är så etablerad den kan bli och nappen skulle ändå inte ersätta nåt snutt utan snarare användas som en håll-käften-för-fan-och-låt-mamma-sova-propp. (jo jag vet, skämspåmä)

Antagligen avstår jag för det känns så fel (och sen ska man brottas med avvänjning), men jag vill ändå ge ett annat perspektiv på saken.

Jag är i Delsbo och har precis fått nätet att fungera. Vi har varit upptagna med att fixa, pimpa och få iordning vårt nya semesterboende; en stor vacker hälsingela'gård som svårföräldrarna har byggt åt oss. Jo, ni läste rätt. De har tamejfan byggt ett hus åt oss. (eller, renoverat sin gamla ladugård rättare sagt) (designad, ritat och planerat av mig och maken dock. Eller ja, mest maken då.)

Jag ska filma och fota lite sen. Jag smäller av, ni kommer att smälla av; det är så himla fint. Vi är så glada och tacksamma.



Så... varför noppar jag ögonbrynen? Tja... jag skulle gärna ha sådana där fantastiskt vackra naturliga tjocka, men ... "samhällsskada" (eller vad det nu var som det påstods att jag sagt...?) som jag är så har jag under mitt långa liv hunnit noppa sönder dem. Jag brukar få ett ryck då och då och låta dem växa ut. Jag ser ut som en överlevande från tjernobyl. (och nej, jag noppar inte. Jag rakar. Orka liksom.)

/ledsen

Men jag undrar lite försynt... får man inte noppa ögonbrynen om man inte också rakar armhålorna? Får jag vaxa fittan då? Eller måste jag vara konsekvent och vaxa skallen och övrig kroppsbehåring då också? Jag fattar liksom inte.

Och nej, jag har aldrig påstått att jag inte är en produkt av vårt samhälle. Vi är alla det. Jag, du, killen på bussen och tanten i snabbköpet. Och nej, jag tänker inte sluta tjata om ämnen jag brinner för. Jag får nya läsare varje dag. Nya människor att påverka och inspirera. Vissa saker tåls att upprepas. Det går att hoppa över de inläggen om man vill. Jag uppdaterar så pass ofta ändå. Det finns alltid nåt att läsa.


Och slutligen:




NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ??!!! Vill jag skapa debatt? Vad i allsindar får du det ifrån??? [/sarkasm]

Anna skriver om myten om den fula feministen. Vad som är fult är ju subjektivt, men det är intressant att man enligt media och rådande ideal automatiskt anses vara ful om man väljer bort rakhyvel och smink.

Och är man arg över orättvisor så handlar det ju bara om att man inte kan få en man. Det säger ju en hel del om den här synen att en kvinnas värde ligger i att hon kan få en man. Att kvinnors största ambition är att få en man.

Och något annat jag kan tycka är intressant är den här föreställningen om att orakade kvinnor skulle vara offer för ett slags anti-ideal. Att vi låter bli hyveln för att passa in. (bland femisterna) Och att vi har ett behov av att göra en grej av vår egen kroppsbehåring. Lite så där provokativt; "titta på oss vi har hår" liksom.  

Vi är väl för fan inte fjorton bast längre, eller? Är det någon vuxen normal kvinna som fortfarande har den sortens behov av att höra till efter att ha passerat puberteten?

Som just orakad (eller ful feminist) så möter jag dock rätt så mycket intressanta reaktioner från min omgivning.

Det är tydligen otroligt provokativt för många att man väljer bort hyveln och många verkar uppleva det som att man "gnuggar håret i ansiktet" på dem så fort man lyfter på armen. (ungefär som amningsfobikerna och deras konstanta "kvinnor som slänger pattarna i ansiktet på mig" -argument så fort man matar ungen).  

Det är de konstanta frågorna från omgivningen; "men varför?!" och när man svarar så får man höra att man försöker få uppmärksamhet "amen vem bryyyyr sig?!" (ja du uppenbarligen)

Folk tar tydligen min naturliga kropp som en personlig förolämpning. 

Och jag kan ärligt säga att jag aldrig mött en enda orakad kvinna som är ute efter att provocera eller göra en grej av det överhuvudtaget. Det ligger nog hos betraktaren (se citatet som är en reaktion på en bild jag hade på min presentation på FL) och dennes tolkning.



/stolt naturlig, orakad, osminkad och arg äckelfeminist

Oskar: Nu tycker jag att du tar en bild på det här du har köpt och så skriver du i din blogg; "Förlåt oskar för alla gånger jag skällt på dig när du köpt EN snickers".

Jaja, gott ska det bli iallafall! 
  




Men va fan, det ÄR ju lördag!

Oskar: Åsså berättar du att det där är till dig. Enbart. (nåja, chipsen ÄR faktiskt till Nöffen)



Oskars gotta:

Ninja har feber. 39,5. Hon har dessutom blivit helt sönderbiten av myggjävlar (utrota!) och hela hennes hand är svullen. (samband med febern?)

Jag får alltid panikångest när min unge är sjuk. Så pass att jag mår riktigt dåligt och helst vill lämna lägenheten. Jag vill inte se på. Jag vill inte vara här. Jag får för mig att nu dör hon.

Hon har fått tuttis, en alvedon upp i pruppen och nu ger pappa henne ett svalt bad. Hon verkar på gott humör. Men jag känner mig så svag och matt att jag var tvungen att sätta mig ner i soffan.

Efter nio månaders graviditet och supersvullna värkande fötter så har jag nu sjukt ont i dem. Att vidröra dem känns som tusen små små knivar. Jag fattar inte varför. Och ungen envisas med att trampa på dem. Om och om igen och jag vrålar rätt ut.

Min fina familj!

Apan Anna var här och hälsade på igår. Tog med sig sin systemkamera och sina avkommor till Ninjas förtjusning "stora bebisen" och "morris" (Mauritz) och de lekte så himla fint. Vi beundrade underverket och åt Benåjerrys.

Både jag och maken är, min sociala fobi och blyghet till trots, sjukt sociala. (?!) Man läser rådet att "landa! Ta er tid med er nya familjemedlem. Bjud inte in nån på två veckor!" och får panik. Jag skulle mögla. Redan efter en dag på BB så klättrade jag på väggarna. Inte att det måste hända saker, men vi vill träffa folk! Umgås!

... ni som inte läst Sagan om Isfolket. Skäms på er!

Köp första boken. Nu!

HÄR

I command thee!

Pöjken ska heta Tamlin.

Om vi ändrar oss så säger vi till.
Ba så ni vet.

*Isfolksfans, you know what I mean liksom... heh.

Det här med bloggar som är positiva och glada. (Eller Facebook-statusar) Att det ska vara så provokativt egentligen?

För jo det är det ju! Man utgår från att det förskönas och ljugs om när blogginnehavaren berättar om sitt fina liv. Herregud liksom, tror hon att vi går på det där? Ingen har det så där bra! "Livet är ingen dans på rosor" liksom och alla är vi väl lite olyckliga till mans!

... eller?

Trist attityd tycker jag. Trist syn på livet. Och framförallt en indikation på hur man ser på sitt eget.

Jag har flertalet gånger fått kommentarer (IRL och online) om att mitt eget liv minsann inte är så jävla perfekt (jaså? Är det inte jag som ska avgöra det?) och att allt minsann kommer rasa samman och att mina förträngda känslor kommer hinna ikapp.

Vänta bara! 

För tydligen är min lycka en illusion, jag är tokig och inbillar mig att jag mår bra. (fast å andra sidan - jag bryr mig inte varför jag mår bra, huvudsaken är ju att jag gör det)

Jag förstår inte varför det ska finnas ett sånt behov av misär och missnöje hos många människor? Det är liksom fult att vara nöjd och lycklig. Nåt måste liksom vara fel. Det kan ju inte vara så att det finns folk som har det bra och framförallt mår bra. Inte heller tillåter man sig själv att vara nöjd.

Visst har jag mindre bra dagar då jag vill sälja ungarna och byta bort karln, men de är få och glimten i ögat finns ändå alltid där. Realiteten att mitt liv är fantastiskt.

Jag väljer att fokusera på allt fint jag har och allt som är bra, istället för att älta och gnälla kring det jag eventuellt kanske skulle sakna om jag valde att vara på det humöret.

Ja, jag kanske nånstans undermedvetet förskönar mitt liv, även om jag gärna smickrar mig själv att jag är brutalt ärlig och utlämnande, men borde inte alla göra det? Borde inte alla se på sig själv och sin tillvaro med lite mindre kritiska ögon? Liksom ljuga lite för sig själv tills det blir en sanning...?

Det tror jag många skulle må bättre av!

... fast jag hade ju hoppats att det skulle bli när jag skrev nåt vettigt om typ genus. Men men, man får inte vara kräsen eh.

... och vardagen bara flyter på.

Hur skriver man en förlossningsberättelse utan att känslorna tar överhanden och utan att bli totalt överväldigad och osammanhängande?

Tisdag kväll, trettonde juli, runt elvasnåret så satt jag och funderade över varför jag inte kan gå och lägga mig i tid. Tänk om förlossningen skulle köra igång och så har jag inte passat på att sova?

Men äh tänkte jag... det är en dag kvar till BF och jag läre ju knappast vara i tid. Ninjan gick ju nio dagar över tiden. Och trots att jag är en människa som är begåvad med enorm tur (om man ska tro på sånt, fast det gör jag ju inte) så utgår jag ofta från att universum ska straffa mig. (kanske för att jag alltid har sån jävla tur?)

Det sista jag gör innan jag hoppar i säng är att gå på toaletten. Det är blod på pappret. Upprymd. Kanske nu?

Jag vaknar klockan ett på natten. Stönar mig genom tre värkar innan jag ger upp och kliver ur sängen. Tillbringar natten till att se på tv och vänta på morgonen. Det här tar väl tre dar antar jag och tar ett microlax så jag slipper obsessa över huruvida jag är skitnödig eller ska föda barn.

Vid nio på morgonen så är jag inte speciellt kaxig. Stönar. Klockar värkar. Sex minuter mellan. Bra. Omföderskor ska åka in när det är drygt fem sex minuter mellan och jag ringer Huddinge för att förbereda. Känns det akut eller kan du vänta lite? Vi har fullt. Det är fullt överallt i Stockholm idag. Jag väntar. Det känns som att det finns tid. Men det gör ont och jag är rädd.

Klockan elva vill jag inte vara hemma mer. Kan vi åka in och kolla om det hänt nåt? Tänk om det inte hänt nåt? Som förra gången. Ni får åka till Södertälje, vi har ingen plats. Ok, bara för att kolla. Vi åker. Hej då mamma! ropar Ninjan glatt.

Ut på motorvägen. Trafikstockning. Så långt ögat kan se. Chaffören (grannen) ser orolig ut; Det här ser inte bra ut. Det här kan ta två timmar, det brukar det göra den här vägen. Panik. Ringer Huddinge igen. Panik i den änden också. Vi skickar ambulans, vart är ni?

Vill inte. Pinsamt. Resursslöseri tamejfan.

Vi kör till SöS istället, det är nära - vi kan ta ambulans därifrån om det måstes. Men jag ska fan in. Jag ska inte till södertälje.

Klockan 11.54: Ni får stanna. Vi förbereder ett rum till dig. Inskrivning. Jag vill ha epidural, säger jag.

Klockan 12.20: Flyttas till Södra BB. Öppen sex centimeter. Din kropp kan! säger barnmorskan Lilleba. Nej nej nej nej svarar jag. Jag går ingenstans nu, jag lämnar inte ens rummet, säger Lilleba tillbaka. Jag stannar till barnet är ute. Jag har bara en födande. Så jobbar vi här. 

Epidural? svarar jag. Det här går såååå bra, får jag tillbaks.

Värkstormar. Att andas funkar inte. Att slappna av funkar inte. Jag vill skrika och jag vill spänna mig och så gör jag det. Jag ligger i fosterställning på golvet och tar emot värkar medans Lilleba och Oskar trycker på ryggen. Var det så här jobbigt förra gången? Jag vill hemskt gärna ha den där epiduralen nu! gråter jag, men ignoreras.

Jag slipper iallafall mätinstrument fastsatta på mage och lår. Inget dropp. Ingenting som stör. Bara vi tre.

Klockan 13.14: Kryper upp i sängen. Öppen åtta centimeter och nu är cervix utplånad. Åh tack tack tack. Det går framåt. Kommer jag föda innan kvällen? Lilleba skrattar; Oh ja! (hon ljuger, det är inte sant, de kan väl inte veta sånt? Sånt här kan ta hur lång tid som helst brukar de ju säga) 

Jag ligger nog i världshistoriens mest idiotiska ställning. Platt på rygg. Platt. Inte ens lite uppvinklad. Ingen kudde. Benen åt sidan. Platt. Uppförsbacke de lux. Men jag skulle ju bara undersökas. Och värkarna stormar genom kroppen och jag VRÅLAR. Oavbrutet. Det trycker påååå!!!

Och helt plötsligt blir det värre. En enorm kraft neråt i slutet på värken. Är det det här som är krystvärkar? Jag får krystvärkar vrålar jag i panik. Jag är verkligen jätterädd. Hela tiden. Jag vet inte varför men det tar över. Jag vågar inte föda.

Ännu en krystvärk. Krysta då! säger Lilleba mjukt med sin mörka röst. Kan jag det? Du är omföderska, lyssna på din kropp, får jag till svar.

Att få vara aktiv är bra. Får tillbaka lite känsla av kontroll. Nu ska ungen ut.

Klockan 13.33: Börjar krysta. Jag tar i, fortfarande platt på rygg, finns ingen tid att ändra. HJÄLP MIG! vrålar jag. Jag känner när huvudet går igenom. Varenda milimeter. Plopp!

Och jo, jag bajsar på mig. Jag känner det. Men jag bryr mig inte. Inte nu längre.

Men sen tar det stopp. Kommer det nån värk snart, jag står inte ut?! Lilleba retas med livmodern och jag väntar. Till slut så kommer det en värk och jag trycker på. Ut för fan!! Dra ut den! skriker jag. Jag ser hur magen rör på sig och hur den blir slapp.

Klockan 13.35: Födelse. Jag ser en pung! En vital pojke födes i framstupa kronbjudning. Det är klart. Jag är klar. Äntligen. Nu kommer euforin och adrenalinet. Andas ut. Är lycklig. Jo, jag älskar honom från första stund. Han är min.

Ingen epidural. Ingen lustgas. Ingen akupunktur. Ingen alvedon. Ingenting. Bara jag.

Sen kommer tortyren. Nej, det är inte över. Just ja. Det ska tryckas på magen. (utlöser en slå-på-käften-impuls) Jag blöder mycket men livmodern är redan som en hård liten apelsin. Det ska sys ihop. (Jag sprack nästan hela vägen ner. Rövhålet är tack och lov intakt konstateras efter att fingrar körts upp och rotats runt. Härligt.)

Och sen ska det tuttas igång. In med patten, öppna truten lilla mupp. Smask smask. Han kan. Mina barn är kompetenta. Tutt-kompetenta.

Jag får duscha och kissa. ÅHHHH va skönt att kunna tömma blåsan ordentligt igen. Men sen kommer yrseln och illamåendet. Oskar ropar jag när jag lägger mig ner på badrumsgolvet. Jag svimmar snart. Kan jag krypa till sängen? Det kan jag. Sakta sakta. Nu ska jag vila. Äntligen.

Kissnödig igen efter nån timme. Reser mig upp. SPLASH! Blod splashar genom blöjan, ner för benen och en stor pöl tar plats på golvet. Hoppsan. Jag tror jag kryper tillbaks i sängen.

Jag får order om att ringa vid varje toalettbesök och blöja får bytas liggandes i sängen. Jag får de där extra stora blöjorna. Jo, det är en blöja. Inte de där vanliga jättebindorna jag hade förra vändan. Personalen ser lite orolig ut och jag berättar att jag har haft järnbrist halva graviditeten. Det har jag nu också konstateras efter ett blodprov.

Oskar stannar tills åttasnåret. Han måste hem till Ninjan. Hon har aldrig haft barnvakt över natten. Aldrig sovit utan mamma heller. Vi äter middag ihop innan han går. Subwaymacka och coca cola. (den där ska du dricka upp, säger barnmorskan och pekar på colan. Socker är bra nu.) Bebisen sover.

Första natten går bra. Vi sover. Och tuttar. På morgonen föder jag fram tre tennisbollstora (nej, jag överdriver inte för effektens skull) koagler. Urk. Panik. Nu ramlade livmodern ut är första tanken.

Vid elva kommer pappan och Ninjan och oj det är en bebis i rummet. Ninjan är chockad. Lillebror.

Sen åker vi hem.

Mer om förlossningar:

Saker ingen berättar för dig

Förlossningsöverraskningar

Det var väl självaste fan. Kan man ha vatten i lederna eller har jag helt enkelt expanderat där på annat vis?

/fettfingret

Underbar jävla morgon! Muppen vaknar klockan sju UTAN att väcka trollet och jag känner mig utvilad. Och trollet vaknade i natt och frågade efter tuttis och nöjde sig med ett "Jag kan inte just nu, du får vänta lite" (muppen hade munnen full) och somnade om (korsitaket!).

Vi håller på att landa, ta in nya rutiner, känner efter. Den genomgående känslan hos oss båda är "Va fan hetsade vi upp oss så mycket förra gången? Det här är ju skitenkelt!".

Vi är lugnare, tryggare och mer rutinerade denna vända och jag tror det påverkar den nya familjemedlemmen som är ovanligt medgörlig. (Fast å andra sidan så har jag i efterhand förstått att Ninja var en high-need-bebis och då blir ju alla pluttar ovanligt medgörliga i jämförelse)

Jobbigt just nu? Mjölken rinner till. Det värker och spänner och sprutar mjölk. Ouch!!

(Nu vaknar trollet. Hon ska skämmas bort med lite morgontutt).

Barnmorskan innan jag skulle åka hem; Och så vet du ju att man kan känna av Baby Blues första tiden, den brukar komma på tredje dagen.

Vilken blues? Här är det Baby Bliss som gäller!

/lycklig och euforisk