Läser en tråd på fl om ouppfostrade skitungar som kallar sina jämnåriga för horor och cp'n.

Ouppfostrade skitungar som slåss, spottas, knuffas och tyranniserar och som tyvärr är av... utländsk härkomst. Det handlar om åttaåringar, nioåringar, tioåringar... osv.

Svenska kvinnor är horor

Och jag minns min egen barndom och tonårstid... och ja fan, t.o.m gymnasietid och kan själv vittna om samma erfarenheter. (Visst minns jag otrevliga svennar också, men otrevligheterna var alltid på en helt annan nivå.)

Jag minns mitt ex, hans vänner, deras familjer och jag minns bara negativitet, våld och respektlöshet.  

Och jag oroar mig, dels för att min egen dotter kommer att möta dessa (frustrerade, arga, ouppfostrade) ungar, men också för att de erfarenheterna kommer att påverka och färga hennes egna värderingar. Hur lär jag henne att alla är lika när det... ja... när det egentligen inte är sant?

Svenska män är fittor

Jag vet ju givetvis att på ett logiskt plan att det inte är ungarnas fel. (fast det skiter jag ju fullständigt i när mammatigern i mig kommer fram) De fostras i hat, i frustration, i ilska. De fostras att ta avstånd från vår kultur, från svenska folket, från svenska tjejer. De fostras i att det vi är och det vi står för är fel, syndigt, ont.

De fostras att tänka i "vi och dem" termer och nu sitter jag här och gör det själv. FAN!

Så vad svarade jag egentligen när farsan sa att jag skulle organisera mig och inte bli en dålig förälder? (asså, bara att han ger mig råd är ju skrattretande. Vad vet han om hur man är en bra förälder?)

Jag: Jag är en jävligt bra morsa
Gubben: ja
Jag: Jag har lärt mig av mina föräldrars misstag
Gubben: ...ja

Så farsan kom förbi. Greken. Våldsplingade på dörren mitt i vilan. Gav ungen en leksak och luktade rök. (Ungen blev rädd)

Han klagade på de fem odiskade koppar som låg i hon, undrade om jag bantar och påpekade att det var bra att Ninja inte är tjock.  Han var väldigt tydlig med att poängtera att jag måste "organisera mig" så jag inte blir som de där dåliga lata föräldrarna man ser på tv.

Och när comhem-reklamen visades, pekade han på TV'n och sa (till Ninja) "Tjockis!"

Och så undrar han varför jag aldrig ringer.

/sucksuckochdubbelsuck

Jag börjar misstänka att en hel del människor antingen har efterblivna barn eller att de gravt underskattar sina ungar.

Tydligen så kan inte treåringar förstå att olika människor har olika regler. Inte heller kan de förstå att bara för att man får smaka på nåt inte innebär att man får äta obegränsade mängder av det. Och tydligen så fattar de inte att det som är ok ibland inte alltid är ok.

Jag vet inte jag.... Antingen så har jag bara träffat treåriga underbarn med extra högt IQ eller så är väldigt många barn efter i utvecklingen.

Fast jag tror mest det handlar om föräldrarna.

Nåt som irriterar mig enormt mycket är när man i diskussioner om barnuppfostran får motargumentet "Min mamma uppfostrade mig och min bror/syster exakt lika men jag är si och han/hon är så!" som om det vore en absolut sanning.

Det tyder på totalt avsaknad av perspektiv och självinsikt.

Nej. Ingen behandlar (eller fostrar) alla barn lika. Speciellt inte om det hunnit gå ett par år mellan tillfällena. Om vi bortser från det faktum att vi helt enkelt bemöter barn utifrån våra egna förväntningar (vilka aldrig är desamma för olika barn) så handlar det även om att man, allteftersom tiden går, blir flera erfarenheter rikare.

Vi lär oss mer, vi får nya perspektiv, nya förhållande, nya förutsättningar, ny kunskap.

Jag kommer inte fostra nästa barn lika som Ninja. Jag kommer inte behandla nästa barn som Ninja. Jag kommer inte göra samma misstag, men jag kommer däremot göra ett par nya. Jag har lärt mig massvis med saker de här senaste 19 månaderna. Saker om mig själv och saker om barn.

Så nej; Din bror/syster/kusin fick inte samma fostran. Inte samma bemötande och inte samma förväntingar på sig som du. Även om det kanske verkar så på ytan.

Att ni blev olika beror till viss del på att ni helt enkelt har olika pesonligheter, men framförallt på att ni fick individuell fostran.

Jag råkade få med mig ett paket blöjor från affärn häromdagen. Maken var bestört. "Men du gick väl in och betalade?" sa han förnumstigt och lite småchockad. "Eh... nej?" sa jag förvånad. Vad fan menar han liksom? Ska han inte gratulera mig som sparade pengar (om än ofrivilligt) ??

"Amenherreguddukanjuintetjatgnat..." fortsatte karln som om jag begått ett fruktansvärt brott. 

Jag får ingen dåligt samvete när jag råkat få hem mig nåt av misstag från affärn. Tvärtom. "Jippie!" är liksom tanken som slår först. JIPPIE! liksom. Jag har sparat [antal] kronor!

Och skulle jag råka få för mycket pengar tillbaka? WOHOO! Suckers! Och så skyndar jag mig fortsomfan ut innan de kommer på sitt misstag.

Inte så att jag medvetet snattar. Aldrig i livet. Dels för att det är fel, men antagligen mest för att det skulle vara så jävla pinsamt om man åkte dit. Jag skulle dö på fläcken. Det skulle antagligen vara lika pinsamt att bli påkommen när man glömmer saker, men det är ju som sagt inget jag gör med flit.

/skämspåmig?

Asså.... jag har ett oemotståndligt begär att köpa hem en eller två av de där röda begoniorna som finns nere på affärn.  De skulle vara så fina i köksfönstret!

Är det nåt fel på mig? Har jag drabbats av nåt smittsamt? Tanten på våning sju stod VÄLDIGT nära i hissen i förrgår.

När jag var liten så var jag en riktig liten tjuv. Jag snattade i affärer, hos kompisar, i skolan - överallt. Och idag är jag orolig att ungen ska följa i samma fotspår. Hur förhindrar man det? Hur hanterar man det när det är ett faktum? Skrämma skiten ur na? Hota? Skämma ut?

Och framförallt så undrar jag vad det egentligen berodde på.

Nä nu så äre dags att släppa storröva till Sats. Pilates börjar om en stund. De goda nyheterna är att idag är det lördag och då är det ju som alla vet dags för lördagsgodis. (benåjerrys)

Jag har en jättekonstig utväxt i röven. Är det nån som vet vad det är? (orolig)

Folk hetsar upp sig över att Lindex släpper en kollektion i enbart små storlekar och visst kan jag sympatisera. Jag är så jävla trött på att det bara finns fula tältkläder i fula material och mönster. OM det ens finns. Jag är inte smällfet men jag kan knappt hitta kläder som passar. Allt är för trångt.

MEN, tillbaks till min poäng. När det handlar om den här specifika kollektionen så verkar många av mina feta medsystrar inte riktigt fatta att vissa kläder inte kan tillverkas i alla storlekar. Då förändras modellen och snittet. Det blir, som Lindex själv påpekar, ett helt annat plagg.

Storlek 46 är ju liksom inte som en 34 uppdragen i photoshop. Fett läggs inte på jämt på kroppen. Vi har större magar, större rövar, vi är mindre proportionella. Kläderna skulle inte passa även om de gjordes i större modell.

Däremot kan jag tycka att det suger att Lindex (som för övrigt har mycket bra kläder för oss lite mer fluffiga kvinnor) inte gör ett par plagg som passar för oss, även i den nya kollektionen. Hur svårt kan det vara liksom? Om något så är det väl vi som är i behov av nåt snyggare och lite lyxigare?

FL'are: Visst kan en del tjejer ocksa vara intresserade av bilar och snabba fordon och mekanik. Men det ar vanligare bland killar.
Jag: Och vad beror det på tror du?
FL'are:  Mäns testosteron gor att de ar mer fart-sugna sa de blir intresserade av bilar.

/suck

Maken ba; (lite ledsen) Men varför skriver du att jag lämnar bajskorvar efter mig?!
Jag: Va? Det har jag väl inte!
Maken; ...men vem annars är det som bajsar på vår toalett?! Jag som alltid är så noga med toalettborsten och försöker hålla rent och snyggt. Nu får du skriva att det inte är jag!

Så allihopa; Nej, det är inte Oskar som är spökbajsarn. Jag upprepar; det är INTE Oskar som är spökbajsarn.

Ozena ojjar sig över sina exponerade brön. Och själv går jag med pattarna framme hela tiden. Mörkt ute, upplyst inne.

...men jag antar att grannarna mittemot inte ser så mycket. Jag menar, de ser ju bara från midjan och upp och mina pattar är ju nånstans vid knäna. 

Ozena ba; Men Natta inte hänger dina pattar vid knäna heller!

Och jo det har hon kanske rätt i. Jag överdrev. De hänger ju bara till midjan.

Att person, som inte hyser några moraliska betänkligheter om att snacka skit offentligt om en privatperson de inte känner, kallar mig för moraltant säger inte speciellt mycket.

Jag har blivit kallad för moraltant massvis med gånger. Oftast av kassa föräldrar som mer än gärna erkänner att de slår eller smiskar sina barn, av femminutersmetodare, av köttätare som skiter fullständigt i var biffen härstammar ifrån osv.

Människor generellt som kanske inte har speciellt mycket moral eller etiska värderingar överhuvudtaget.

Är jag en moraltant? Jag har etiska värderingar jag tror på och gör mitt bästa att leva efter. Jag förstår inte varför det blivit ett skällsord att vara etisk. Att det anses vara fult att ha moral eller värderingar. Folk verkar värdesätta elakhet och brist på skrupler. Det är liksom coolt att vara elak. Det är lite småhäftigt att vara en sån där modern morsa som sätter sig själv först och det är helt i sin ordning att skita i djurs lidande.

Så ja, jag är en moraltant. And proud of it!

Men herregud, klart som fan toalocket ska ner INNAN man spolar. Uäk liksom. Bajspartiklar och bajsvatten som stänker.

Visste ni att vinterkräksjukan sprids ganska friskt just p.g.a klantarslen som spolar med locket uppe? Spolningen sprider viruset i luften.

Nu vet ni. Ner med locket.

Asså. Är det bara jag som tittar efter ordentligt att allt är borta efter att jag spolat på toaletten? Man spolar, sen avvaktar man en stund, sen kollar man efter så att det inte ligger kvar nåt och flyter alt. fartränder i toan.

Eller drämmer gemene man bara ner toalocket och trycker lite snabbt på knappen?

Vissa personer i min närhet lämnar ALLTID, jo jag menar alltid, spår efter sig. En plutt här och en korv där liksom. Jag blir fan tokig. H*n måste ju märkt det själv liksom och ha intresse av att bättra sig. 

/bläääääää 

Jag läser en tråd på Familjeliv.se där trådstartaren irriterar sig över föräldrar som är liberala med maten.

För ett par år sedan hade jag hållt med. Men efter att ha tänkt till lite så inser jag ju att det vore helt ologiskt att kräva något av mitt barn som jag själv aldrig skulle falla mig in att leva efter.

Jag äter inte mat jag tycker är äcklig. Klarar jag inte av att äta maten på tallriken så gör jag inte det. Och är jag fortfarande hungrig så äter jag ju givetvis nånting annat. Varför ska jag då kräva att ungen går hungrig om maten på tallriken inte duger?

Givetvis ska man lära barn att äta olika sorters mat, att alltid våga smaka men framförallt att känna matglädje, men det sker inte med tvång. Mat ska vara kul, gott, trevligt. Måltiden ska vara gemenskaplig och pedagogisk. Matglädje.

Givetvis skulle jag inte ställa mig och laga en alternativ rätt, men kanske erbjuda nåt annat som är tillgängligt? En smörgås? En banan? Dessutom tror jag starkt på att göra barnen delaktiga i vad som ska serveras. Låt dem ta del av vad som ska handlas, hur det ska tillagas osv.

Det skulle aldrig falla mig in att servera nåt till Oskar som han tycker är apäckligt, och jag frågar ofta honom vad han tycker att vi ska äta. Detsamma borde ju gälla för Ninja. Det jag gör nu är att köra på säkra kort och sedan lägga till en ny eller trist ingrediens. Ungen älskar pasta (ve och fasa) så det serveras med bönor, med broccoli, med linser, med quorn osv. Ibland äter hon allt på tallriken, ibland inget. Ibland bara pastan.

Och ibland kräver hon ketchup. Och då får hon det.

Anna skriver om avundsjuka. (Och länkar till mig och mitt fantastiska hem. Japp, är man inte avundsjuk på det så vad är man avis på egentligen? Mitt hem ÄR fucking fantastiskt. T.o.m jag blir avis. Heh) (nu jävlar håller ni med)

Och avundsjuka? Oj oj oj, det har jag massvis av. Jag är så avundsjuk att jag blir grön i ansiktet. Ibland så pass att jag tappar greppen om hur jävla bra JAG har det. (fast för det mesta är min avundsjuka bara så där hälsosam. Jag har ju allt redan) 

I dessa tider då jag blir anklagad från höger och vänster för att vara avundsjuk och missunsam, i dessa tider då en del läsare utgår från att alla mina politiska ställningstaganden bottnar i avundsjuka och i dessa tider då en del verkar tro att jag inte skulle våga erkänna om så var fallet (fast man känner ju andra genom sig själv...) så tänkte jag att jag kanske skulle räkna upp några (en promille) av det som får mig att se grönt.

(De som känner mig vet att jag absolut inte hymlar eller försöker släta över mina egna svagheter. Men det är alltid bra med en påminnelse.)

Jag är avundsjuk på:

Folk som har mer pengar än mig. Jag älskar pengar. Jag älskar att handla saker.

Kvinnor som är vackra. Ja jag erkänner. Jag blir avundsjuk. Jag blir bitter. Jag vill se ut som dem. Jag vill vara smalare, yngre osv.

Roliga människor. Sådana som höjer stämningen och får folk att skratta och må bra.

Folk som är smala och vältränade. In fact, folk som orkar gå på gymet varje dag och bygga upp sin kropp.

Folk som är välutbildade.

Folk som har hus.

Folk som bor på landet.

Folk som har en stor familj. jag har ju ingen egen.

Folk som har bra relation till sin familj.

Nu betyder inte det att jag går runt och grämer mig eller hatar folk pga att de har det jag inte har eller att de har det jag vill ha. Tvärtom. Jag är uppriktigt glad för de flestas skull och mår inte ett dugg dåligt över att de har det bra (eller är snygga eller vad det nu må vara)

Jag ÄR ju hundra procent nöjd och tillfreds med mitt egna liv. Det är ju bara ibland, i svaga stunder, man tänker "What if...".

Så, vad är DU avundsjuk på?

.. som oroat er!

Jag har bara inte haft så mycket tid att sitta här! Tre bloggdesigner, varav en stor, och en Nöff som inte låter mig sitta vid datorn på dagtid.

Men jag lever! Tack för alla kommentarer.

/skuldkänslor

Anna skriver om människosyn och hur tragiskt det är att många ser sina medmänniskor som utgifter. Och jag håller givetvis med.

Vi lever i folkhemmet Sverige, världens bästa land (säg inte emot mig nu), där vi tar hand om varandra. Vi betalar höga skatter för att alla ska ha det bra och jag känner mig i alla fall trygg.

Jag vet att om det händer något så får jag hjälp. (nu vet jag även att en del faller genom systemet men det är inte det som är intressant nu.) Blir jag sjuk, så behöver jag inte oroa mig för att förlora allt – jag får den vård jag behöver.

Att jag orsakat min sjukdom själv är så jävla irrelevant; om jag är tjock eller rökare. Om jag tog bilen till jobbet eller om jag åkte skidor. Osv.

Självklart är det inte ok att lura/fuska till sig bidrag men att några slipper igenom det nålsögat är fine by me om alla dom som behöver verkligen får hjälp. - anonym 

Jag stöter då och då på fördomar, kanske framförallt om bidragstagare (För alla känner ju nån som utnyttjar systemet. ) och sjukskrivna.

Oskars farmor beklagade sig över hur bidragstagarna (hon använder ordet som en svordom, trots att tanten både besitter ödmjukhet och brist på snobberi. ) blir rika på att sitta på sina arslen. (Jo jag tappade hakan)

Och då och då läser jag trådar på Familjeliv.se där trådstartaren beklagar sig över sin granne Bosse som går på sjukbidrag men som ändå jobbar svart ibland och ska hon anmäla? Och jag vill bara ge folk en smäll på käften för sin småaktighet, sin avundsjuka och sitt missunnande.

Nej, jag menar inte att svartjobb är ok eller att man ska ”lura” staten. Men omständigheterna tvingar ofta människor att göra det som krävs för att leva. De flesta gör så gott de kan, och de som vill leva på bidrag är försvinnande få. Och de som vill, mår nog inte speciellt bra.

Jag har levt på soc och ja, jag har ”lurat” systemet. Jag fick 3500 spänn i månaden. Det skulle gå till att köpa mat, hygien, kläder, nöje, cigg, (dont even go there) alla övriga räkningar utöver hyra och el. Klart som fan jag var tvungen att ta några småjobb här och där. Klart som fan Bosse behöver ta nåt extrajobb ibland om han vill ha ut mer av livet än att bara överleva.

Nu svävar jag, men min poäng… jag tror jag har en, är att folk är våra MEDMÄNNISKOR. Inte utgifter. Inte belastningar eller bördor. Vi måste ta hand om varandra.

Asså, Oskar är JÄTTEDUKTIG. Han t.om sitter ner ordentligt när han kissar OCH torkar snoppen efteråt. Hur många kvinnor har sån tur?

(Han fyllde nyss tjugonio)

Jag hatar människor som envisas med att ha en skrålande radio på i bakgrunden. Oväsen! Jag vill ha tyst för fan! Jag tycker det är skitjobbigt. Stressigt och störande.

Undersökningar visar att barn som alltid har en skrålande tv eller radio i bakgrunden har mer koncentrationssvårigheter samt lyssnar sämre. På mina jobb har radio varit strikt förbjudet.

Och nu sitter jag här hemma och är för finkänslig för att säga åt svägerskan att fimpa radion på hennes dator.

/gråter

Ibland, hemma, så låter jag toalettdörren vara olåst. Stängd, men olåst. Japp. Så modig är jag.

Jag är ju generellt den där som står och låser fram och tillbaka och drar i handtaget för att checka om det verkligen ÄR låst. För att sen sätta mig, men än en gång resa mig och checka ett par gånger till. På offentliga toaletter så håller jag helt enkelt i dörren. IFALL jag glömt att låsa.

Men jag litar nog på att Oskar inte ska rycka upp dörren, asgarva och vråla "Bajsar du?! GUVAÄCKLIGT!" eller "Jag såg dina trosor! HAHAHAHAHAHA" typ.

(Nej, då det är inte irrationellt alls att tänka som jag. Inte alls! Jag hade en taskig skolgång)

Problem: Hej! Mitt barn kan inte låta bli att öppna och rota i tvbänkslådorna. Hur hindrar jag henne?

Lösning: Tejp. Tejp is the shit. Fuck lådspärrar. Barn har ju inga muskler.




Nej, det är inget skämt. Svågern har gjort det igen. Men han brås väl på mor sin. (Jag höll på att smälla av)

Äre bara jag som tycker att Ica's senaste reklam är underbart rolig?

Och underbar, period? En del humorbefriade pk-människor ropar högt om hur KRÄNKANDE det är för alla med Down's Syndrom (Jag har ett tvångstanke om att skriva mongo eller mupp här, men jag avstår då jag misstänker att några av dessa humorbefriade pk-personer läser min blogg)

Vadå kränkande? Vad som är kränkande är att man gång på gång idiotförklarar människor med begåvningshandikapp och utvecklingsstörningar och att man utgår från att de inte kan ta beslut eller tänka själva.

Det är ju underbart och befriande framförallt att man äntligen visar att personer med DS INTE är dregglande idioter.

Sen att Mats Melin som han heter kommer från Hudik gör ju bara saken bättre!

Oskar har aldrig fått en enda vaccination. Han blir heller aldrig sjuk.

Jag tycker att min blogg ÄR förjävla bra. Jo, serrni - jag brukar läsa den själv då och då. (bläddra bakåt) å tycka att jag själv är riktigt rolig och fyndig. Skratta lite åt mig själv och ge mig en klapp på ryggen lite så där självgod liksom. Typ "det där skrev du bra Natta"  hö hö hö.

Och oftast tycker jag att min egen blogg är mycket bättre än andras.

Men jag måste nog erkänna att Ketchupmammans blogg ÄR bättre. Eller bättre är kanske fel ord, då våra bloggar inte är samma slags blogg. Men hon är roligare och ja tamejfan, hon är tio gånger fyndigare.

/småavundsjuk och röstade på mig själv

Jo jag tänkte vara så pass fräck att jag tjatar. Rösta för fasiken! Om du inte är medlem, så bli det då! Joserru, så fräck är jag. Jag kräver engagemang tamejfan.  

En skönsång via videoblogg är utlovad och förslagen hittills är "staten och kapitalet" eller nåt med The Kristet Utseende.

Jörgen Fahlberg är ju en gammal kompis från ungdomens dar, men han är ju även en gnarschpskalle (person från Gnarp) så det vette fan: Jag är nog lite för fin för Gnarp.

(Ok jag erkänner att jag inte kan en enda av deras låtar)

Men nåt fint blir det nog. Jag sjunger jättebra! *lovar*

Så in me er ni som inte röstat och gör det! På mig åff kårs.